Senaste inläggen

Av Kråkan Missförstådd - 29 maj 2015 20:52

Jag känner mig så konstig, jag tror inte jag mår riktigt bra. Allt är då iallafall inte på topp. Jag kämpar emot obehaget varje dag men jag känner att det inte är mycket att hålla fast i längre. Mitt kämpande är inte heller för min skull utan för de jag älskar. Jag måste ju vara stark för deras skull, jag får inte falla ihop!! Men jag är så trött, och tröttheten kommer vinna...jag tappar snart taget...
Vem tar hand om dem då??

Av Kråkan Missförstådd - 28 maj 2015 16:01

När dagen känns sådär extra tung ni vet, när varje steg du tar känns som om du försöker dra med dig ett berg bak efter dig.
När varje tanke som passerar i ditt huvud blir suddiga och svåra att greppa.
När hjärtats slag känns så tydligt i kroppen att det blir en plåga att vara still och när varje ljud och beröring känns som att du bara vill skrika högt.
När varje känsla måste tryckas ner och du desperat försöker få på locket igen på rymlingarna för att du inte ska falla ihop i en stor hög av tårar och andnöd.
Det är dessa dagar jag räddas av de jag älskar mest. De som väntar troget på mig, som vet att jag alltid kommer hem, som vet att jag alltid kommer finnas där även om jag haft en jävla skit dag. De som älskar mig villkorslöst och ser upp till mig med tindrande ögon och säger "Jag älskar dig"

Av Kråkan Missförstådd - 20 maj 2015 18:29

Som barn var jag lycklig, vad jag minns. Men det finns minnen som inte är lyckliga, de är små korta frekvenser och sen är allt bra igen. Men det är de frekvenserna, de minnena och de känslorna just då som ploppar upp mest, som är tydligast som jag ser och känner känslorna skarpast i. Det är dessa minnen som jag måste jobba med och försöka hitta det lyckliga i dem.
Se förbi det som dunklar det fina minnet.

Man kan ju tycka...att varför inte bara välja att minnas de andra, de lyckliga minnena?
Ja det skulle jag med bara vilja, slippa minnas och känna de ledsamma minnena, minnena som fick och får mig att se ner på mig själv, ogilla mig själv. Men hur jag än gör så går det bara inte.
Jag fokuserar säkert bara på fel saker men det är ett tungt arbete att jobba upp en sargad självkänsla och jag måste låta det ta sin tid, ingen mening att stressa då kommer resultatet och meningen med denna resa till botten av mig själv aldrig hitta sin väg tillbaka till ytan. Resan kommer stanna av och bli kvar där i dunklet och bara leva lite halvt nöjd istället för helt nöjd.
Så får det inte bli, ibland minnena ska jag finna en del av mig som jag tappat på vägen.

Av Kråkan Missförstådd - 19 maj 2015 20:35

Jaha, hur ska man börja?

Vad ska jag berätta om och hur ska jag berätta om det?

Jag kan väl börja med  att förklara min signatur Kråkan Missförstådd och bloggtitlen trasiga vingar.

Ni  vet hur det sägs att varje familj har ett svart får? En som inte är som de andra, en som blir annorlunda en som blir utstött?

Jag kan nog med stor säkerhet räkna mig till den kategorin men jag har aldrig riktigt känt  mig som ett får,det har liksom inte känts rätt...Som yngre funderade jag mycket på det, vad var jag om jag inte var ett får?

Så en dag när jag gick genom parken med en lekplats där både barn, vuxna och äldre befann sig fick jag syn på en kråka. Den var helt för  sig själv och gjorde inte så mycket väsen av sig...några andra kråkor och kajor  stod  en bit bort och väsnades för full hals då  ett äldre par matade dem med bröd.

Har även djurvärlden  svarta får?

Det såg faktiskt så ut. 

Varje gång kråkan försökte närma sig de andra skrek de ännu högre och jagade bort den . Kråkan  hoppade med sina roffiga och trasiga vingar tillbaka till platsen den först stått på.  Från den dagen visste jag att det var det jag var...en kråka, en missförstådd kråka med trasiga vingar.

Av Kråkan Missförstådd - 19 maj 2015 00:23

Kan inte sova så jag startade en blogg...varför det vid midnatt en vanlig måndag kan man ju undra. Det ska jag förklara nu.

Jag har så enormt mycket inom mig.
Saker jag sväljer undan varje dag, ibland mer än en gång under en dag.
Känslor och tankar som jag inte vet om de är okej att ha.
Nu låter det som att jag bär på mycket skit och kanske bara skit men så är det såklart inte. Jag har mycket gott i mitt liv kanske till och med mer än vad jag förstår själv. Jag har alltid varit lite, ja vad ska man säg...själv kritisk? Kan det va rätt ord?? Aja, det kommer väl att falla på sin plats.
Jag har inte många gånger i mitt liv klappat mig själv på axeln, sagt något bra om mig själv och ännu mindre låtit andras känslor eller tankar om mig påverkat mig positivt. Ärligt talat har jag väl aldrig direkt bett andra säga vad de tycker och känner för mig utav rädsla för svaret. Det har helt enkelt bara varit lättare att utgå från att de flesta i min närhet och omgivning som jag på ett eller annat sätt kommit i kontakt med vid ett flertal tillfällen helt enkelt inte tycker speciellt mycket alls eller enbart negativa saker om mig.
Hur kan detta komma sig då?? Ja det är lite det bloggen kommer vara till för....att helt enkelt ta reda på och gå djupare in i mig själv, hitta minnen eller känslor av ett minne och försöka bryt ner det i små pusselbitar för att sen sätta ihop det och se om det kan komma att bli en vacker bild i slutet.
Ni som vill får jätte gärna följa med i mitt pusslande, jag kan inte lova en trygg och säker väg så ni gör det på egen risk men som sagt ni är välkomna att dela vägen med mig.

Ni får dock ha tålamod för det kommer krävas många tankar och det kommer säkert inte alltid bli så täta skurar med inlägg. Vissa kan va långa och oändliga medan andra blir korta och meningslösa.

Jag tackar för denna stund av ventilation, den kanske inte gav er så mycket men mig kommer den förhoppningsvis ge en god natts sömn!

Over and out.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<<
Maj 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards