Som barn var jag lycklig, vad jag minns. Men det finns minnen som inte är lyckliga, de är små korta frekvenser och sen är allt bra igen. Men det är de frekvenserna, de minnena och de känslorna just då som ploppar upp mest, som är tydligast som jag ser och känner känslorna skarpast i. Det är dessa minnen som jag måste jobba med och försöka hitta det lyckliga i dem.
Se förbi det som dunklar det fina minnet.

Man kan ju tycka...att varför inte bara välja att minnas de andra, de lyckliga minnena?
Ja det skulle jag med bara vilja, slippa minnas och känna de ledsamma minnena, minnena som fick och får mig att se ner på mig själv, ogilla mig själv. Men hur jag än gör så går det bara inte.
Jag fokuserar säkert bara på fel saker men det är ett tungt arbete att jobba upp en sargad självkänsla och jag måste låta det ta sin tid, ingen mening att stressa då kommer resultatet och meningen med denna resa till botten av mig själv aldrig hitta sin väg tillbaka till ytan. Resan kommer stanna av och bli kvar där i dunklet och bara leva lite halvt nöjd istället för helt nöjd.
Så får det inte bli, ibland minnena ska jag finna en del av mig som jag tappat på vägen.